Kan synrubbningar ge sinnesro?
Ser du din näsa?
Det gör jag.
Hela tiden, faktiskt – den är längst ner till höger i bild, mycket eftersom jag bara ser på det vänstra ögat.
Om du inte ser din näsa – då kan detta bero på flera saker.
Den är kanske pytteliten – eller du kan ha begränsat synfält.
Har man två ögon så har hjärnan en tendens att vilja städa och sålla bort den dubbelinformation som finns i bilderna från båda ögonen. Kanske är just din näsa i den del av synfältet som hjärnan inte prioriterat som central i de flesta situationer, men lugn, bara lugn.
Den är där.
Håll för ditt högra öga, så dyker den säkert upp. Sådan är i alla fall min världsbild.
En del saker som händer ”bakom näsan” slipper jag att se, och en del andra krockar jag med – ibland gör det fysiskt ont.
Den delen av världen måste jag alltså i viss mån ”tänka till” för att få med i min vardag.
Kanske lite som med din näsa. Jag tänker inte heller på min näsa hela tiden, men den är med i bilden.
Detta att inte hela tiden se allt av verkligheten på en gång – det har sin finess. Att inte se dubbelt är också en fördel – annars skulle det kunna leda till en hel del förvirring.
Jag tror det räcker med att se vår värld en gång, och gärna i hanterbara delar.
Världen är kanske inte i bästa form just i dessa dagar, vare sig inom landets gränser eller utanför, och samhället och tryggheten kan nog för många kännas lite i gungning.
I min ankdamm så har det under de senaste veckorna skett två bränder som möjligen belyser detta och även ger upphov till osäkerhet på området bränder i byggnader.
Gävlebranden i ett högt flerfamiljshus är, när jag skriver detta, nyss under kontroll, med större skador än vad som kanske inledningsvis kunde väntas. Rubriken var att det brann i ett förråd på 10:e våningen. Om det var så, eller exakt varför det blev så kommer säkert att utredas vidare – men klart är att det var en svårsläckt brand.
Skadorna mycket blev omfattande och det tog mer än ett dygn att få en lägenhetsbrand under kontroll.
Det är inte riktigt så man brukar se på och tala om dessa bränder.
I Göteborg startade en annan brand i samband med en explosion i ett flerfamiljshus.
Branden ledde till en stundtals kaotisk utrymning och en otäck situation för många boende. Huset fick stora skador och brandförloppet var utan tvekan mera omfattande än väntat på grund av explosionsskador på brandskyddande konstruktioner som väggar, dörrar och ventilation. Rökspridningen inom huset verkar ha blivit överraskande snabb och stor, rimligen som en följd av detta. Många boende upplevde sig instängda, trängda och akut hotade.
Som facit verkar bli så gick det dock bra.
Den oro dessa situationer kan väcka är nog i häradet:
- Ska det vara såhär?
- Får det vara såhär?
- Vems fel är det?
Även om dessa två bränder fick ovanliga utfall så är det ändå inte omöjligt att brandförloppen ryms helt inom byggreglerna, och det är inte heller omöjligt att räddningstjänsten gjort allt vad som gått, och att inte heller de kan lastas för utfallet.
Inget av detta vet jag, och det är egentligen inte det som denna utläggning handlar om.
Den handlar om att vi inte vill ha det på något annat sätt – faktiskt.
Vi skulle kunna bygga flygplan som tål att störta – men de kan då inte flyga.
Vi skulle kunna begränsa hastigheten i trafiken så att i princip alla överlever alla krockar, och
vi skulle kunna bygga hus som inte kan brinna ner.
Det är bara det att vi själva inte vill. Faktiskt.
Vi, och lagstiftarna med oss, är eniga om att det får finnas måtta på de inskränkningar i vardagen som olika skyddslagstiftningar innebär. Det får vi inte glömma bort när oron gnager.
Vi vill ha fönster på varje våning i husen, även om det vore säkrare med varannan.
Vi vill kunna bygga hus med miljövänliga naturmaterial som trä, även om de är brännbara.
Vi vill kunna dricka vårt kaffe i den stoppade soffan på den inglasade balkongen, även om det vore bättre om soffan var av metall och inglasningen inte fanns, och
vi vill kunna slå upp sovrumsfönstret i lägenheten och vädra, även om det vore bättre om det var ett brandfönster som inte gick att öppna alls.
Det vore bättre för brandskyddet, men inte bättre för vardagen och friheten – som vi också vill ha.
Detta kan och vill vi inte ge avkall på.
Vi kan heller inte på ett personligt plan kontrollera oväntade explosioner i vår närhet, eller oväntat krångliga brandförlopp i just vårt hus. Det kan nog kännas rätt otryggt.
Så vad kan vi göra? Lyckligtvis, faktiskt en hel del.
Vi får hålla upp handen för ena ögat och se näsan – eller verkligheten. Vi kikar på den en stund, där i nedre högra hörnet (i mitt fall).
Då kan vi reflektera över saker och agera utifrån det. Saker som hur och när huset är byggt , var vi bor i det, hur det ser ut utanför där vi kanske vill att brandkåren ska stå för att nå oss med stegen, och vad vår egen handlingsplan är i den typen av situation.
Vi kan kolla om brandkåren når vår lägenhet med en stegbil eller en stege, vi kan prata med vår BRF, hyresvärd, räddningstjänst eller kommunen och ta reda på detta, och planera utifrån vad vi sedan vet.
Det är inte att måla fan på väggen. Det är inte att skrämma upp sig i onödan heller.
Det är att ta kontroll över det vi kan kontrollera.
Ta sedan bort handen igen så drar sig den verklighetens fula anlete – liksom näsan – tillbaka in i ögonvrån igen.
Den finns där – men den ska inte uppta hela bilden.
Släpp sedan pucken, för efter den hållplatsen så ligger det mest vaknätter och magsårsmedicin att se fram emot. Man kan inte rå på allt.
Nog av den sortens verklighet nu.
Nu får vi ju dessutom träffas igen.
Jag tror för egen del att jag fortsätter att snegla på min ”Corona-näsa” ett litet tag till innan jag tar ner just den handen – men jösses vad trevligt det är att vi börjar kunna återvända till att träffa våra vänner, nära och kära.
Ut och njut – och håll i och håll ut.
Naturen står ju dessutom i brand nu igen, den med, men på ett helt brandsäkert sätt.