Hur en ganska liten kvantitet av exakt ingenting kan förstöra ett bygge för kanske hundra miljoner kronor.
Som vanligt kan det såhär inledningsvis resas frågor kring kåsörens själsliga balans och om intaget av glögg i år helt tappat alla proportioner. Vad menar han nu?
Ladies and gentlemen, place your bets…
Brukar du lura dig själv? Det gör vi nog lite till mans, och kvinns. Jag erkänner att jag ibland lurar i mig själv, till exempel att jag tränar tre gånger i veckan, fast det var kanske 10 år sedan jag gjorde det. Det finns olika sorters lögner och självbedrägerier, och de är nog inte alltid bara av ondo.
Man kan t.ex. behöva välja att tro att man har full kontroll över sitt eget öde, och att man med ett gott betyg i flit och uppförande med viss säkerhet kommer att klara sig undan olyckor och sjukdom. Jag vet ju naturligtvis inte helt säkert, men att hela tiden grubbla över dessa sannolikheter är inte hälsosamt i längden. Jag orkar inte, och släpper så mycket av detta jag kan, eftersom livet i sig är roligare med lite lagom mycket oro för morgondagen. Var dag har oftast nog av sin egen plåga, och man får lägga sitt krut just där, på ”idag” tror jag.
Men – det där är ju sånt som gäller en själv. Nu till min återkommande sotsvarta spaning om mitt yrkesgebit. Jag tror att många byggare och byggherrar, medvetet eller omedvetet, lurar sig själva att tro att de har ett gott brandskydd på sina byggen, men jag är inte så säker på att de har rätt.
Det jag tänker på är paradoxen som ligger i att man ska bygga ett hus som ska vara säkert, från första spadtaget fram tills det är klart. Att skydda en oftast enorm investering innan skyddet är helt klart, är en utmaning och delvis en omöjlighet. Då är det viktigt att man har varit snäll – eller i alla fall professionell.
Det är nämligen här rubrikens lilla, men potentiellt förödande, kvantitet av ”ingenting” blir viktig. Vad består nämligen ett hål av? Just det – ingenting. Om hålet är jättestort är det mycket av ingenting. Mindre hål innehåller inte fullt så mycket av ingenting. Men eftersom de är fulla av ”inget” så är de rent usla om man vill stoppa ”något” från att komma igenom. I mitt fall är detta ”något” en brand, heta brandgaser, lågor eller värmestrålning – eller allihop samtidigt.
I ett bygge är det i sista fasen som alla pengarna har burits in, samtidigt som skyddsfunktionerna inte är i funktion ännu. I det skedet skall alla system väckas till liv, samtidigt som alla hålen man gjort för kablar, ventilation och annat ska täppas till.
Det är inte helt sällsynt att det i detta skede är ”lite bråttom”. Alla ska bli klara, förseningar jagas ifatt och varan levereras. I värsta fall är det först i den fasen man kallar in den som ska fylla luckorna och täta hålen – i bästa fall en specialiserad brandtätningsfirma. Dessa hål, och tätningsspecialister, har extremt stort genomslag på resultatet, men behandlas nog mycket olika i olika projekt. I detta skede har jag av en brandtätare fått det beskrivet som att ”vi är de som har lägst status på hela bygget, vi har sämst timpris, vi finns inte ens med i budgeten, och vi ska göra arbetet sist och utan samordning med de andra”.
Med en snegling på rubriken: om vi nu har ledorden dåligt betalt, dålig status, taskiga arbetsförhållanden, tidsbrist och dåligt med uppskattning – vad tror vi då om chansen att resultatet blir optimalt?
Jag är rädd att beställaren i något avseende får det de betalar för eller kanske i värsta fall det de förtjänar. Då är risken stor att byggherrens investering – efter att huset är klart – fortfarande innehåller en nu okänd kvantitet av ingenting, som inte är bra till någonting, och som inte skyddar mot något alls. Vad hindrar då spridning av en brand? Kanske en hel massa ingenting.
Därför är det mer centralt än man kan tro, att hantera hålen och brandtätningarna – både snällt och professionellt. Ta nu och ha en skön jul och kolla batterierna i brandvarnaren och ladda era egna.
Var snälla mot era nära och kära – och mot era brandtätare.
/Classe
Kontakt
Claes Malmqvist
054-770 78 04
Skicka e-post