Classes hörna: Tar du ditt ansvar – och ännu mer viktigt – vad ska du med någon annans till?

Tar du ditt ansvar – och ännu mer viktigt – vad ska du med nån annans till?

Det är snart sommar! Underbart och spännande, och rätt stökigt i byggsvängen in i det sista.
I slutskedet på projekten ska allting bli klart, besiktas och intygas och sedan skall det godkännas.

Denna stress och press har gett mig en del funderingar. Det tycks nämligen så att jag och mina yrkeskollegor är en av de gudomliga få yrkesgrupper som faktiskt kan bestämma att det kommer att fungera. Vi ska nämligen i ett utlåtande skriftligen intyga att byggnaden nu är färdig, att den uppfyller alla lagkrav i fråga om brandsäkerhet och personsäkerhet vid brand och utrymning.

Ingen kan naturligtvis bestämma, eller ännu mindre garantera att varje lite detalj – utförd under månader av byggande – har gjorts rätt. Att tro det är fånigt och verklighetsfrämmande.

Det vi kan göra är att ta stickprov, hålla små informella husförhör och kontrollera att alla som byggt har dokumenterat vad de gjort och hur de gjort.  Om alla intygar att de utfört det som skulle utföras, att det är provat och fungerar och om jag kan se att det ser ut så, då skriver jag ett utlåtande.

Tar jag över deras ansvar då? Nix! Jag konstaterar att andra yrkeskunniga människor påstår sig ha tagit sitt ansvar, och att jag därmed kan ta mitt – som är att värdera helheten – och överlåter åt de andra att ansvara för sina egna intyganden och arbeten.

Jag kan ju inte deras jobb i detalj och kan inte göra det åt dem.
Då kan jag inte heller in i minsta detalj  försöka avgöra om de gjort allt rätt.

Jag påstår dock att jag inom projekten är en auktoritet på brandskyddet som system, även på vissa bygglösningar i någon detalj, och på hur en del bränder (som jag sett på riktigt) faktiskt betett sig när det brann.

Det vore ju underligt om jag inte var det, efter att ha jobbat med detta i mer än 25 år.
Jag är dock inte en auktoritet på de andra entreprenörernas respektive teknikområde.
Jag försöker samtidigt att inte vara auktoritär. Det finns en stor skillnad här.

Det min också erfarenhet att många blandar ihop ”att vara kunnig” med ”att vara allvetande”, och att man även rör ihop att vara en auktoritet och att vara auktoritär.
Jag har dessvärre varit båda – utan tvekan. Förlåt för den senare.

I början av min karriär var jag helt klart mer auktoritär än jag var en auktoritet. Det är en fåra man lätt hamnar i när man är okunnig, begränsat kunnig, ny eller oerfaren, eller flera samtidigt.
Ändå förväntas man på jobbet ofta tala om var skåpet ska stå.
Då räddar man sig (tror man) med att låta tvärsäker, under parollen:

Ett fast och säkert uppträdande kan dölja oceaner av okunnighet.

Det funkar dock bara tills någon kunnig(are) synar korten. Korthuset faller, och man tappar självkänslan och ansiktet. Det vill ju ingen vara med om.

Jag har nu haft tre olika arbetsgivare och tjänster som brandingenjör och konstaterar att varje gång jag bytt så kan jag se tillbaka på vad jag nyss saknade i detaljkunskap – och på de mer eller mindre dråpliga eller underliga lösningar, uttalanden och situationer detta ledde till.

I yrkesvardagen på jobbet ser jag personer som nog är precis just där. Det är både unga nyutexaminerade handläggare inom olika myndigheter eller verksamheter och äldre personer.
De är i en yrkesroll som de själva och andra uppfattar som ansvarsbärande och som kan upplevas kräva tydlighet, tvärsäkerhet, kompetens, raka och snabba svar och aldrig en tvekan, och absolut inte erkännandet att man inte kan allt.

De är nog där jag var för 15-25 år sedan: rädda för att det viktiga som de jobbar med ska bli fel, osäkra på om andra gör det som de ska för att det ska bli rätt, och oroliga för att detta ska smeta av sig på dem själva – om de inte på något sätt garanterar att man inte tar till för lite.

När jag arbetade på räddningstjänsten så vände sig många till oss med förväntningen att vi skulle kunna ge svar på precis alla brandfrågor.  Vi släckte ju bränder hela dagarna och vem var då mer kunnig på detta? Svaret i mitt fall var – Inte jag!

Jag gjorde mitt bästa och försökte att ha hygglig marginal, så att svaret inte kunde ifrågasättas och garanterat skulle motstå tidens tand och själva helvetets eldar.
Med andra ord så tog jag i så att jag nästan sprack.

Detta ser jag nu också hos personer som värderar mitt arbete, och vill ha en säkerhetsnivå som känns rätt utifrån deras kunskapsbas. Ofta har de inte arbetat i 15 år med brandskydd i byggsvängen.

Det som då ibland händer, är att de kan bli auktoritära och vill bestämma var ribban skall ligga. Då blir den för hög, och det blir den för att de tar över mitt ansvar, som de dessutom egentligen inte vill ha.

En betydligt mer erfaren och därmed klokare kollega gav mig verktyget som de behöver istället, och det är enkelt:

Man tar den andre som gisslan – inte sig själv.

Man tillåter den som påstår sig ha ansvaret att även ta ansvaret för det som är deras jobb och ansvar. Man medger sanningen – att de är de som ska kunna detta i detalj, och uppför sig därmed som en kunnig kontrollant – en auktoritet på själva kontrollen – utan att försöka visa att man kan allt bättre än den andre.

En förnuftig människa är ärlig mot sig själv med vet vad den INTE kan.
Enda sättet att ändra på det är nog att erkänna det.

Därför erkänner jag nu utan omsvep att:

Jo, jag legat har av mig på att tända grillen.
Jag är brandingenjör, och släcker bränder med bläck hela dagarna, men det är vad grannarna ändå tror att jag är bäst på. Jag erkänner alltså, och jag lovar att träna på det under hela sommaren.

Jag kan träna på att tända med eltändare, med tidningspapper, med tändstickor, med tändpapper eller med tändvätska (fast helst inte).

Jag ska aldrig tända med t-sprit eller bensin!

Inte ni heller – lova det.

Trevlig sommar, ut och njut!

/Classe

 

Kontakt