Jag tror att vi lite till mans blir lite småförbannade.
När vi känner att vi inte riktigt vågar leva våra liv som vi önskar, när det känns som att det står omotiverade hinder i vägen, när vi (nog så aktuellt) känner att vi nästan isolerar oss från själva livet, av rädsla för att dö.
Covid-19 är ju inte att leka med, men det är ju faktiskt så att det inte alls är hälsosamt att vara ensam heller. Jag följer nu så gott det går rekommendationerna från FHM och sitter därför hemma och skriver detta, för min näsa rinner. Det är troligast en följd av två dagar utomhus under täcknamnet ”militant ornitolog”, av många ofta benämnt ”älgjakt”.
För egen del bestod denna aktivitet i att vara ute i skogen i Småland hos mina föräldrar och se soluppgången, dricka alldeles för mycket kaffe, mumsa mackor och titta på fåglar genom kikarsiktet på en älgstudsare. Älgstammen har verkligen inget att frukta från mig, för detta har pågått i ca 30 år utan att så mycket som ett hårstrå krökts på en älg genom min försorg. Såg inte ett levande fyrfota djur ens.
Nu är det ju inte det jag är småförbannad på, utan på att jag inom arbetet stöter på en – som det känns – tilltagande rädsla från myndighetshåll. Att våga säga som det är och sedan göra det som behövs, eller att låta bli – helt. I stället görs en halvmesyr som inte är bra, men dyr.
Just idag sporrar därför jag åter min Rocinante, drar min lans och ger mig ut på dagens härnadståg mot företeelsen ”halvtaskiga utrymningsplatser”, i alla fall så som de tyvärr ser ut att hanteras idag.
För dig som inte vet vad en utrymningsplats är så kan man säga att det är ett säkert utrymme eller en säker plats inom ett hus, dit man kan fly vid en brand om man inte kan gå i trappor eller öppna tunga dörrar. Utrymningsplatsen ska säkerställa att personer med olika typer av rörelsehinder har samma säkerhet som vi andra inom bl.a. offentliga byggnader. ”Har man kommit in ska man få komma ut också”, och kan man inte det ska man i alla fall ha en bra plats att ta skydd på.
Allt detta ställer jag helhjärtat upp på, men bara om man gör så att det fungerar.
Det gör det inte idag.
Det är här jag blir mer och mer ”ilsken”. Kraven som ställs i byggreglerna på dessa utrymningsplatser ger nämligen inte med garanti den säkra svala och brandskyddade flyktplats som man skulle kunna tro.
I sämsta fall blir man faktiskt sittande alldeles ensam i mitt ett brinnande hus, i ett litet rum med dörrar och väggar som blir allt varmare (dock inte varmare än 140-180 grader enligt standardens krav – vilken tröst), medan ingen vet att man sitter där alls. Branddörrarna liksom ventilationens brandspjäll är inte helt röktäta, utan de släpper in en hel del rök i rummet.
Tvåvägskommunikationen som är ett krav kan i sin enklaste form innebära en knapp för dig och mig att trycka på för att påkalla uppmärksamhet på vår kritiska situation, och i andra änden en blinkande lampa vid brandlarmets central. Det är bara det att det inte alltid står någon där och ser lampan, eftersom det inte finns ett krav på att brandlarmet eller ens tvåvägskommunikationen ska gå till en plats där det alltid finns någon som svarar.
En mardröm, men allt är enligt regelverket. Detta är ganska en halvfärdig lösning i våra byggregler, men en lösning som likväl kostar en hel del pengar att bygga. Samtidigt har den sannolikt inte några stora chanser att vara särskilt kostnadseffektiv eller att ge det skydd som den flyende faktiskt behöver i en sådan situation.
Jag oroar mig alltså över att det kan inge en falsk trygghet, samtidigt som det därigenom också kan orsaka att någon som – faktiskt – litar på konceptet med sitt liv kan råka riktigt illa ut.
Utrymningsplatserna är ett krav för bl.a. offentliga miljöer utan sprinkler, därför att de miljöerna ska vara tillgängliga för alla, samtidigt som man som besökare inte kan antas ha full koll på hur byggnaden är tänkt att fungera vid brand. Man ska ha möjligt att kunna agera självständigt för sin egen säkerhets skull.
Jag tror egentligen inte att detta upplevda skyddsbehov är ett så stort problem i verkligheten.
Detta eftersom de flesta personer med dessa skyddsbehov själva är medvetna om sin egen situation, och agerar därefter – varje dag och minut.
De är dessutom i de flesta miljöer omgivna av en – hoppas jag – hjälplig och empatisk befolkning av medarbetare, vänner, klasskamrater eller bara medmänniskor i gemen, som förhoppningsvis inte lämnar dem i sticket.
Dessutom har de allra flesta oavsett rörelseförmåga egen mobiltelefon att förmedla sin belägenhet med.
Kort sagt – det är dyrt att bygga utrymningsplatser och de fungerar bara ”kanske”.
Saken är nu också den att dessa utrymningsplatser ser ut att bli ett krav på arbetsplatser också.
De finns med i nästa version av ”Arbetsplatsens utformning”, men jag undrar om det finns en sund konsekvensanalys bakom. Kostnad/nytta med människors hälsa i vågskålen är jobbigt, men så som detta ser ut idag är det mer kostnad än nytta.
Det kommer att kosta en hel del pengar och blir faktiskt potentiellt riktigt dyrt – men utan full funktion. Sådant retar mig som smålänning.
Båda regelverken känns just nu som ett typiskt utslag för en helsvensk kombination av myndigheters vilja att vara tillmötesgående, en rädsla för att verka okänslig inför våra olikheter i kapacitet, och en ovilja att offentligt acceptera att allt inte kanske kan vara lika för alla och alltid. Något som de som finns på andra sidan planket oftast mycket väl vet.Samtidigt går man ändå inte hela vägen till ett funktionellt skydd, möjligen för att det känns för dyrt, vilket det ju ändå kan sägas vara i förhållande till funktionen.
Om nu myndigheter ska ställa krav på åtgärder för att trygga dessa människors högst verkliga behov, så borde kraven ställas så att åtgärderna klarar av att fylla funktionen.
Det gör de faktiskt inte idag, och därför är detta redan nu en stor mängd pengar i sjön.
Det gör mig frustrerad, eftersom det samtidigt görs utredningar för att komma till rätta med de stigande byggkostnaderna.
Att vara lagom säker, så att man inte går och dör i onödan, men samtidigt inte helt har låtit bli att leva, det vill nog de flesta ta beslut om själva. Just detta med individens eget val är jag ju rätt säker på att en myndighet inte kan påverka mer än indirekt.
Ska vi göra av med pengar på detta alls – då vill jag se ett användbart resultat.
Slutgnällt för denna gång – hösten är här.
Den är ju hyggligt Corona-säker på lagom håll och utomhus.
Man kan bli snuvig, men det får man tåla.
Håll avstånd,
håll för,
håll ut och NJUT!
/Classe