Välj en sida

Varför går man och drar på sig saker?

Den frågan har jag ställt mig i fjorton dagar – minst.

Huvudsakligen begrundar jag sedan en tid frågan om varför just jag har dragit på mig en sådan mansförkylning de lux…

Jag skulle naturligtvis kunna ha ägnat hela denna spalt åt detta och skulle, som representant för den sägenomspunna och omtalat klenare delen av världens befolkning (män) som inte klarar huvudvärk, nästäppa och lite feber, kunnat leverera en Wagnerliknande nära-döden-föreställning värdig en Oscar.
Frun är nu tyvärr en lika utmärkt teaterkritiker som jag är usel skådespelare, så jag hoppar det.

Det har mest av allt varit långtråkigt, med lågvattenmärket satt vid att i en kall bil på en kall parkering försöka bestämma djupet på näshålan (egen) med en tops (landstingets). Provtagning är viktigt, inget snack om det, och det skulle göras, men det är ju inte något att skriva hem om (fast det gör jag ju visst i alla fall nu). Det enda positiva var att mitt provsvar var precis lika negativt som teaterrecensionen från hustrun.

Skämt åsido. Hustrun är inte alls sån och jag vet att jag nattetid låter som ett sågverk eller två när jag är täppt i näsan.

Mera nära är frågan om andra saker – som också jag dragit på mig under resans gång – och som jag har svårt att bli av med.

En annan sak jag dragit på mig är nämligen en sakta ökande färdighet i att elda.
Jag gillar det, och blir allt bättre på det om jag får säga det själv.

Man kan tro att men brandingenjör liksom bara kan sånt, att det på något skumt sätt kommer med modersmjölken?

Icke så, vilket jag anser mig bevisat.

Jag har för ganska många år sedan skrivit här om mitt fullständiga fiasko som nybliven ägare till en braskamin. Eftersom det är ett underskattat nöje att göra bort sig (uttrycket tacksamt stulet av en kollega) så får jag konstatera att jag helt enkelt hade dragit på mig ”kaminfrossa”.
Denna åkomma drabbar bland annat brandutredare vars övervägande intryck av braskaminer har en kraftig slagsida mot bilder av nedbrunna hus och förödda hem, och även dödsfall.
Det enda jag lyckades åstadkomma när jag tände i spisen var – rök. Inget mys, inte sprakande, inget varmt eldsken, bara sur röklukt och dålig stämning. Veden var torr, men det tog sig bara inte, det rök in och det blev inte alls mysigt.
Jag var nu både så frustrerad och så högmodigt säker (kan ha varit all modersmjölk) på att det var fel på kaminen, så jag ringde till firman och klagade.
Hem till mig kom då – genom en ödets nyck (och en pojklagsmatch mot Färjestad) – en synnerligen kompetent generalagent för tillverkaren.
Han tände i spisen och jag höll på att kissa på mig. Jösses vad han öste på. Det brann så det dånade, och jag såg hemska scener på vårt nedbrända hus. Det var bara det att han visste hur man eldade säkert, och jag var för feg. Jag visste bara hur det gick fel, inte hur det gick rätt.
Han förklarade detaljerna och jag insåg att jag hade varit rädd för ett spöke.
Precis när det skulle ta sig i kaminen så fegade jag ur och gjorde fel. För lite ved, för lite luft och för lite påläst. Snopet? O ja!
Skamset tackade jag för båda lektionerna (i eldning och ödmjukhet) när han gick.
Sedan samlade jag ihop mitt stukade ego och mitt tappade ansikte, och började att elda rätt.

Man lär sig, men den sved, kan jag säga. I backspegeln är det dock både komiskt och värt att belysa att även en ”yrkesman” inte alltid känner till sina egna svagheter – i alla fall inte den här yrkesmannen.

Tydligen så verkar den här vintern att i alltför mycket komma likna den förra, vilket är trist i fråga om begränsningar till följd av Corona – oavsett vilken variant det gäller. Vi får fortsätta att hålla i och hålla ut.

Kylan drar nu in över nejden den med, och det enda som är i topp i mörkret tycks vara elpriserna.
Det är möjligt att vi (i alla fall jag) eldar någon enstaka brasa extra då, för mysigheten, för spargrisen, och i protest mot världsläget i allmänhet – eller för att det är kul.

Om du också gör det: Se till att läsa på hur man gör med kaminen, ta lagom mycket ved och lagom ofta. Ta också upp de andra jultraditionerna enligt oss olyckskorpar: kolla brandvarnaren, kolla brandsläckaren, glöm inte ljusen och vattna granen!

Om du nu ändå ska dra på dig nåt i vinter – så ska det vara nåt varmt, mysigt och gärna i hysteriskt julmönster.

För dig som hängt med länge och läst om mig och kampen mot kaminen förut – så är detta ett led i Brandskyddslagets arbete med återbruk av brandskyddskomponenter.

Ha en skön och säker jul så hörs vi till ett annat, gott och nytt år, nämligen 2022.

/Classe