Metoden att definiera skadeområdets storlek vid lokal brand enligt principerna i figur 21 presenterades första gången redan 1991 i SBI:s publikation 125 – Projektering industri- och hallbyggnader. Metoden arbetades fram inom ramen för ett Brandforskprojekt. Till projektet var en bred referensgrupp knuten med representanter från bland annat SP, räddningstjänsten, konsultsidan samt industrin. Angreppssättet bygger på att en takbalk som får stora nedböjningar, eller går till brott på grund en lokal brand, hänger kvar i sina av brand opåverkade upplag. Detta förutsätter tillräckliga starka förbindningar mellan de enskilda konstruktions-elementen, vilket reglerats med krav på skydd mot fortskridande ras till följd av olyckslaster i allmänhet. Synsättet har sedan dess tillämpats som en praktisk ingenjörsmässig metod i linje med motsvarande synsätt vid skador på grund av andra olyckslaster som exempelvis på-körning och explosion. I dåtiden gällande normer, som mer konkret behandlade primära skador av olyckslaster, accepterades exempelvis nedböjning av ett bjälklag till närmaste lägre våningsplan (- SBN 1980 kapitel 21:234).
Boverket har dock i brev daterat 2012-05-29 (Boverkets dnr:1234-1010/2012) uttalat att man inte accepterar detta synsätt vid en förenklad brandteknisk dimensionering. Istället ska, vid bedömning av det maximala skadeområdets storlek, förutsättas att en balk som fått en primär skada av en lokal brand helt lossnar från sina båda pelarupplag och faller till golvet. Detta betraktelsesätt innebär att takbalkar med spännvidd över ca 12 m automatiskt ger för stort skadeområde.
För spännvidder över ca 12 m finns två alternativa möjligheter. Balken brandskyddas till motsvarande R 30. Alternativt görs en analytisk brandteknisk dimensionering med bedömning av konsekvenserna för personskador vid kollaps av aktuell konstruktion. Om det kan påvisas att konsekvenserna är ringa kan konstruktionen hänföras till brandsäkerhetsklass 1, varvid inga formella krav ställs på konstruktionens brandtekniska klass.
