Som vi tidigare skrivit så försöker vi under årets Musikhjälpen passa på att uppmärksamma frångänglighet som är ett relativt okänt problem i vårt samhälle. Detta är den andra artikeln på temat och här försöker vi blicka framåt för att se hur vi kan åtgärda detta problem i framtiden.
Vi börjar med en liten repetition av ämnet: Som vi skrivit tidigare så är ett av målen i samhället att göra byggnader mer tillgängliga. Detta är fantastiskt! Men det innebär också att vi måste kunna hjälpa alla personer i dessa byggnader ut om något skulle hända. Det sätt som idag finns i regelverket är det som kallas utrymningsplatser, en plats där man får sitta och vänta på hjälp om man inte har möjlighet att ta sig ut själv. Idén att sitta och vänta med en brand på andra sidan dörren är minst sagt otrevlig och detta återspeglas även av viljan hos de tänkta användarna i de forskningsstudier som genomförts. De flesta är omedvetna om att detta koncept överhuvudtaget finns och även de som är medvetna har låg tillit till lösningen.
Så finns det någon lösning på problemet?
Vi tror ju att det gör det. Och den lösningen tror vi är utrymningshissar. ”VA? Utrymma med hissar? De ska man ju akta sig för om det brinner! Det låter inte klokt!” kanske någon tänker nu. Just detta är ett av de stora problemen med hissutrymning, den kognitiva tröskeln. Men vi börjar i andra ändan, nämligen den tekniska.
Att använda hissar för utrymning är egentligen inga nyheter. I USA började man diskutera detta redan innan första världskriget när byggnaderna började bli så höga att de byggdes med hissar som hjälpmedel för transport. Då ansåg man dock att hissarna var trasiga lite för ofta, något som man vidhöll även nästa gång detta kom upp som förslag i det amerikanska regelverket, vilket var 1935. Vid denna tidpunkt var hissarna inte heller speciellt pålitliga och beslutet att avråda personer från att använda dem vid utrymning känns därför ganska rimligt.
Sedan dess har dock mycket vatten flutit under broarna och i början av 1990-talet togs området upp igen inom brandforskningen. Man har sedan dess konstaterat att hissar numera är det säkraste transportmedlet i det moderna samhället och trots att hissar i många fall har använts vid brand i byggnader så är dödsfallen i denna typen av situationer väldigt få (i Sverige finns inget känt fall). Även om dödsfallen är få så finns det en risk med att använda hissar vid brand. Denna beror primärt på olika tekniska problem som kan uppstå, som exempelvis att branden kortsluter kallelseknappen eller att kabeln till strömförsörjningen brinner av. Fördelen med dessa problem är att de är just tekniska och därför går det att relativt enkelt skydda sig mot dem genom att anpassa tekniken för ändamålet.
Om det inte finns några (större) tekniska hinder för att använda hissar för utrymning, varför används det då inte? Det finns två stora anledningar. Till att börja med så har det inte funnits i regelverket speciellt länge. I USA togs det in 2009 och i Sverige har man haft det sen 2011. Dock är det fortfarande svårt att tillämpa enligt det svenska regelverket eftersom att det inte finns angivet som en förenklad lösning. Kopplat till detta finns heller inga standarder att tillämpa för utrymningshissar och standarder är något som är väldigt viktigt i hissbranschen.
För det andra så finns det den kognitiva tröskeln som vi nämnde tidigt i denna text, vilket gör det svårt att förutse huruvida hissarna kommer accepteras som utrymningsväg. Det är framförallt på detta område som Brandskyddslaget och Lunds Tekniska Högskola på senare år bedrivit mycket forskning tillsammans. Av denna forskning kan det konstateras att det är stor skillnad i verkligt beteende och uppskattat beteende. Alltså, om en person får frågan om de skulle kunna tänka sig att använda en hiss för utrymning så anser de allra flesta att de inte skulle vilja göra det. När utrymningsförsök genomförts på sådana scenarier så visar det sig dock att de allra flesta (nästan alla) faktiskt använder hissen. Det har även konstaterats att det finns tekniska vägledningssystem som kan understödja användandet av utrymningshissar på olika sätt.
Summan av kardemumman är alltså att vi tror att en framtid med hissutrymning är en möjlig och bättre framtid. Med utrymningshissar ger man alla som kan ta sig in i byggnaden möjligheten att ta sig ut. Som om inte det vore nog så kan man dessutom spara plats i byggnader eftersom att hissarna skulle kunna ersätta utrymningstrapphus och utrymningsplatser som annars normalt är ”död yta” i en byggnad.
Denna artikel slår ett slag för frångänglighet. Ett annat sätt att slå ett slag för frångänglighet och samtidigt bidra till en bättre värld är genom att skänka pengar till vår frångänglighetsbössa på Musikhjälpen.
Visste du att:
- Hissar är det enskilt säkraste transportmedlet i vårt samhälle. Risken att omkomma är 0,000000015 per resa, om man räknar in dödsfall från hissmekaniker och reparatörer. För en vanlig person är risken avsevärt lägre. Detta innebär ungefär ett förväntat dödsfall per 65 miljoner år för en enskild hiss.
- I Sverige har en studie visat att hissar i snitt har cirka 2,3 stopp per hiss och år. Detta inkluderar underhållsstopp.
- Brandskyddslaget är tillsammans med Lunds Tekniska Högskola ledande inom utrymningshissar och driver för närvarande flera studier på ämnet. Hör av dig till oss om du vill veta mer om området.
Kontakt
Axel Mossberg
08-588 188 35
Skicka e-post