Finns det ens något som heter det? Man kan smaka på ordet och fundera lite kring om dess innehåll.
Hur som helt så kan man med de bokstäverna får fram både ”enmans” och ”ensam”. Inget av dessa är något som passar mig och min personlighet. Jag trivs mer ihop med den rest som blir kvar om man tar bort enmans- eller ensam–. Jag tänker på den andra delen – laget. Det är inte det att jag inte trivs med mitt eget sällskap, för det gör jag (oftast). Inte heller är det att jag lätt drabbas av lappsjuka. Däremot så mår jag oerhört bra av att få omge mig med folk att bilda ett lag ihop med. Synergi är ju ett extremt slitet managementpladderord – så jag kallar det istället för att det blir både roligare och bättre! För det blir det – så det så!
Jag är med i flera ”lag” också. Ett av dem är Brandskyddslaget. Jag kan utan att blinka säga att det är den bästa arbetsplats jag haft, och en som jag är rent löjligt stolt över. Det är i högsta grad ett lagbygge – sedan snart 30 år. Andra lag jag är med i är min familj, mina vänner, min frus släkt, församlingen jag tillhör, och en del andra lag. Man får sprida gracerna, och det själviska skälet till det kommer här.
Mina stundtals ofrivilliga lagmedlemmar tvingas att stå ut med mig, och med mina egenheter och tillkortakommanden. Då får men sprida ut bördorna. Mina knepigheter är många, och jag känner säkert inte ens till dem alla själv (sånt finns det visst forskning på).
Här är dock några jag känner till: Jag har svårt att vara tyst, jag blir lätt engagerad och jag lägger mig i saker som verkar intressanta – eller som retar mig.
Min egen bild av detta är naturligtvis att jag alltid försöker att hjälpa till. Hybris? Jajjamänsan, jag vet. Ändra på dem? Japp, vi jobbar på det – men återfall är sorgligt frekventa.
I allt detta måste jag även stundtals göra något rätt, eller i alla fall inte göra alltför stor skada, för jag har fått vara kvar i de här lagen. Tack allihopa – ni anar inte hur mycket det betyder för mig.
Nu är det inte bara sällskapet och gemenskapen som är det viktiga i ett lag, utan också det man gemensamt presterar.
För en sak till vet jag: Jag har inte alltid rätt – men det har inte alltid de andra heller.
Då jag vet att jag har fel ibland så skulle det bli helt förlamande att försöka vara ett enmanslag. Jag vet ju nämligen inte när jag har fel. Det ligger ju i sakens natur att man är hemmablind.
Det är just detta som är alla de här olika lagens styrka.
De stöttar hjälper mig med att bekräfta att jag har rätt – eller styr in mig på banan igen om jag vinglar iväg för mycket.
Jag vill ju hemskt gärna tro att jag gör detsamma för dem. I alla fall försöker jag, med stöd i ovan nämnda självbedrägeri om att hjälpa till.
Ensam kan möjligen känna sig stark – men för mig håller det inte i längden.
Ensam är jag bara stark tills det händer något som är större än jag själv är.
Det är då man behöver ett lag som sluter upp bakom en.
Just idag fick jag beskedet att ett av ”mina lag” drabbats av ett dödsfall. Detta gäller familjen som var min trygghet under gymnasietiden, familjen jag bodde hos och som blev min ”andra familj”. Det är tungt och ledsamt idag, men inte oväntat, eftersom pappa Åke hade varit sjuk länge. Det laget bestod utöver Åke av mamma Agneta, deras dotter Cicci, och så jag. Mamma Agneta (de varma mackornas köksmästare) gick bort för flera år sedan, så nu har just det laget bara två spelare kvar, dottern Cicci och jag. Nu får vi båda förlita oss på varandra till en del, men också på våra andra lag. Det är ju lyckligtvis så livet funkar – när man inte är ett enmanslag.
Vi har nu en sommar framför oss, och då förslår jag att vi går igenom våra laguppställningar, och ägnar lagmedlemmarna en tacksamhets tanke för att de ställer upp, och/eller bara står ut.
En sak till – inga fler korkade grillningar med skogsbränder som följd under eldningsförbud!
Må så gott, grilla säkert och tänd aldrig en brasa med bensin!
/Classe
Kontakt
Claes Malmqvist
054-770 78 04
Skicka e-post