Välj en sida

Jag brukar oftast försöka att skriva de här krönikorna med en humoristisk vinkel, eftersom det är en viktig del av hur människor tar till sig och hanterar allvarliga saker.

Just nu känns det svårt att hitta något att skoja om, för vår relativt långa europeiska fred är bruten av en vanvettig attack från Ryssland mot det fria demokratiska landet Ukraina.
Ett ensidigt anfallskrig, en invasion, och med stor risk ett folkmord. Jag har inget annat namn för det. Karln i förarsätet kan ju helt enkelt inte vara rätt navlad, inte rätt uppfostrad, och han är uppenbarligen inte den framsynte ledare som han vill utge sig för.

I detta är det inte mycket man tycker att man kan göra för att hjälpa.
Det finns inte precis en organisation att åka ut med som heter ”Brandingenjörer utan gränser”. Tur är det, jag är nog inte av rätta virket ändå. Som tur är finns det ”Läkare utan gränser”, ”Rädda barnen” och ”Röda korset” som alla fått ett bidrag från oss nu. Hjälp du med!

Vi släpper den ryska dubbelörnens galenskaper just nu, och ser på till ringarna som detta ger på vattnet i just min lilla ankdamm – brandskyddet i Sverige.
Jag gör med andra ord precis som jag brukar – det vill säga att jag sneglar lite på världen utifrån min egen navel.

Vi står av allt att döma inför en ny flyktingvåg, som ser ut att kunna bli omfattande. Lika stor som 2015 eller ännu större enligt ryktet, men framför allt – avsevärt snabbare.
Det tar två dagar från Ukraina och hit, och det är inga gummibåtar på vägen (ännu – Gud förbjude).

Det som händer i min ankdamm är nu att ett skriande behov av boenden snart uppstår.
Inte bara ett behov av vanliga lägenheter, vilket nog är det som vore bäst för många mödrar med barn, men även efter större boenden för relativt många personer.
Detta ska gå fort, riktigt fort.

Ofta är det då inte de största lyxhotellen som glatt ställer sina rum till förfogande. Säkert finns det en viss överkapacitet inom den branschen efter Covid (om de inte tvingats lägga ned.) Många har ju faktiskt överlevt och har verksamhet,  om de nu inte passat på att ”Covid-renovera”.
Snarare är det de lite luggslitna ställena som kommer upp på tapeten.
De som inte gått bra på länge, ”de tomma motellen bredvid vägen som dragits om”, om ni förstår.
Flyktingvågen 2015 innebär mer eller mindre ett vilda västern på det här området.
Migrationsverket gjorde vad de kunde, och försökte upphandla i ilfart enligt både BBR och LoU, och det var nog många spekulanter lovade runt och höll tunt. Jag fick se en hel del byggnader som inte älskats på länge.

Vi fick vår beskärda del av dessa ”ansiktslyftningar” då och även jag. Det man kan säga om den perioden var att det blev väldigt tydligt att det i samhället måste kunna finnas accepteras och beskrivas avvikande kravnivåer – i en sådan situation.
Det är nu inte så att jag tycker att vi har för hög nivå på brandskyddet i Sverige, även om den utan tvekan är hög. Däremot är processerna i demokratins namn och på goda grunder – lite tröga och aningen byråkratiska. En inte onormal väntetid för att få ett svar i ett bygglovsärende är tio arbetsveckor, men det är ingen garanti.

Man hinner snickra en hel del under tio veckor. Det är bara det att man inte ens nödvändigtvis får börja… Gamla lokaler som ändras till annan användning kan krocka med detaljplaner – som inte omfattar boende – eller med att de faktiskt måste ändras till ska uppfylla byggreglerna av idag för boende.
Dit är det ofta ganska långt, och lösningarna måste anpassas till en mängd variabler – inte minst tid. Det behöver gå undan, utan att det blir farligt, eller för dåligt, men det behöver inte vara jättesnyggt.

Det är under sådan förhållanden man tvingas utveckla sig – och ofta kliva ett stort steg utanför komfortzonen. Helt ärligt så var 2015 års vilda västern på många sätt påfrestande, utmanande, inspirerande, meningsfullt, och rent ut sagt – bitvis skitläskigt.
Det blir det säkert nu med, men:

Det är också ett sätt för mig själv och mitt skrå att faktiskt kunna göra något för att hjälpa de utsatta. Flyktingarna är från Ukraina denna gång, men det gäller alla flyktingar och oavsett vilket land, krig eller missförhållande de flytt från.
Nu kommer jag och mina kollegor att tvingas tänka till riktigt noga på vad som är viktigt – och möjligt – för det är bråttom. Vi kommer att utvecklas, och bidra, och kanske bli lite klokare, utöver att bara komma ut på andra sidan något äldre och med något nytt grått hår här och var… Vi kommer kanske också behöva lägga andra uppdrag åt sidan för att hinna med uppdrag som har med flyktingströmmen att göra. Vi hoppas då att våra kunder har förståelse för detta.

Jag får riktigt ont i magen när jag tänker på hur det är i Ukraina och hur ofattbart livet har förändrats för de flyende på de senaste veckorna. Det är en bild av hur ondskan kan komma lös – om den tillåts göra det.

Jag får också lite ont i magen när jag tänker på alla sunkiga vandrarhem och lopphotell som ska ömsa skinn och bli bra, trygga och brandsäkra boenden – på kort tid.
Men jag ser fram emot att faktiskt kunna göra någon liten skillnad – min lilla futtiga del – för dem som Ryssland har tvingat på flykt.

Den som läste rubriken inledningsvis kanske undrar precis hur kort – en kort man kan få vara. Svaret är inte helt klart, men ca 168 cm i strumplästen, är han Vladimir. Inte så kort, kanske, men riktiga statsmän mäts i helt andra storheter än i centimeter. Tyvärr kan han inga av dem och kommer inte att stå på nomineringslistan.

Vad som faktiskt är kort – det är den näsa han mäter sina tankegångar längsmed – och kort blir också sannolikt delen om hans godhet och människokärlek på hans epitaf – vad det lider.

Dessutom – gott folk – så är det en vår på gång. Vi ses vid ankdammen!
Sol och frisk luft är ett verksamt motgift mot mycket, inklusive hopplöshet när man kikat för mycket på nyheterna.
Ut och njut!

 

/Classe