Välj en sida

Jahapp…

Då har man blivit dödlig igen. Självbilden har fått uppdateras och en viss åldersstelhet i hjärnvindlingarna har avslöjat sig. Man blir tydligen helt enkelt lite stel i knoppen med tiden.

Det sägs ju att man ibland inte ser skogen för bara träd. Det händer säkert mig också, men denna gång var det mera att jag inte såg över kanten på mitt inkörda hjulspår.

Jag hade nog uppfattningen att jag visste hur man skulle få till brandskyddet på ett snyggt sätt i en förskola även denna gång, jag menar – hur svårt kan det vara när man gjort ”något hundratal” förskolor förut. Här skulle min fru sannolikt kunnat flika in – helt korrekt – att jag ”har en tendens att överdriva siffror ibland”. Det är nog i alla fall lite sant även denna gång, men det är i alla fall över 50.

Jag lovar.

Hur det nu var så blev det så att förskolan ritades, och till på köpet enligt ett grundkoncept som jag är delskyldig till. Där utgick vi ifrån att allt i konceptets brandskydd var rätt (det var det) och att det var optimalt (det var det sannolikt inte).
Till detta kom en pikant kryddning av AFS 2020:1 – dvs att alla arbetslokaler som färdigställts efter 1/1-2021 – måste ha åtgärder som medger att rörelsehindrad personal alltid kan utrymma.
I sig inte orimligt, men det kommer just i detta nådens år 2021 in sent i många projekt, och kunskapen om detta är också relativt sett låg bland både byggare, oss konsulter och bland byggherrar.
Låt mig bara sammanfatta det med att det på området är juridiskt oklart var gränserna går, att det är dyrt, och att det inte är lätt att få ihop tillsammans med allt annat man vill få med.

Jag gnäller – jag vet.

Vi släpper det och sammanfattar med att vi (jag) i det här projektet gick rejält vilse i denna snårskog av olika regler och verksamhetskrav. Det visade sig bl.a. att barn inte gillar teknik, och inte minst armbågskontakter – dvs de manicker som man öppnar en dörrautomatik med.

Barn under 6 år gillar alltså inte teknik.

DE ÄLSKAR DEN!

De skulle ha kört livet ur både dörrautomatikerna och sina lärare på nolltid enligt verksamheten.
Jag tror dem.

Detta slutade med en grupp trötta och frustrerade vuxna som landade i en synnerligen osnygg lösning som resultat:

Vi fick sätta in flera särskilda brandklassade dörrar, med dörrautomatiker, brandsäkra kablar till dem, skyltar med rullstolspictogram och till slut två nödutrymningsknappar som enbart öppnade dörruslingen vid ”ensamutrymning medelst rullstol”. Ingen skulle sannolikt någonsin komma att gå  (eller rulla) i dem.

Jag mådde inte bra – för även om alla krav var uppfyllda så skulle alla som betraktade eländet i framtiden inte alls kunna se att det var den enda möjliga lösningen. De hade snarare trott att vi hade rafsat ihop det här på baksidan av en servett efter en våt firmafest. Det är inte ofta man skäms för en lösning, men den här gången var det så.

Lyckligtvis slutade det inte där.

I företagets kvalitetsledningssystem (ett namn med en tråkig och torr klang – på en lönsam och viktig funktion – visar det sig) så ingår det att dra upp sin lortiga byk och låta den beskådas av en förhoppningsvis klokare kollega. Till min stora lycka (och minst lika stora förtret) så tog det inte tio minuter innan kollegan (Tack Tim) sade de magiska orden ”– Varför så? Varför inte såhär istället?

Min värld, eller kanske mer korrekt, mitt hjulspårs alltför höga kanter passade då på att rasa ihop över mig.

När jag, något senare, till slut hade samlat ihop mitt nytappade ansikte, och hjälpligt fått det på plats igen, så började vi om – från början.

Det visade sig ju snart att vi i den förra processen inte hade tagit med alla krav och parametrar ifrån början. Vi hade utgått från det vi visste i varje delsteg och sedan bara lagt till det nya och korrigerat för det allteftersom. Det blev inte snyggt – alls.
Lösningen jag var med om att ta fram hade alltså upprepade gånger girat successivt mot sin undergång, men varje kursändring var så liten att den inte varnade för slutdestinationen.

Känns detta igen?

Jag gick alltså på ett stilla självbedrägeri: Jag antog att vi alla som satt runt bordet kunde detta (och ja, det kunde vi) , att vi hade den bästa lösningen i varje steg (och det vi hade kanske), och att det därmed var den enda lösningen (men det hade vi ju INTE)

Denna gång så besparar jag er de somriga pekpinnarna om att ni inte ska elda upp er själva, era hem, era prylar, o.s.v. Bränn er inte, oavsett anledning, och använd bara bensin till att tanka kalla motorer med.

Se nu till att få era sprutor – oavsett om det kärvar till semesterplanerna.

Det blir sommar i år igen – så,

Håll i, håll ut och NJUT! Ät lagom mycket glass

/Classe