Välj en sida

Det händer allt att jag tar tillfället i akt och gnäller lite i den här spalten.
Det är faktiskt få förunnat att få dela ut valfria rallarsvingar mot sådant man retar sig på, och dessutom få upprepa detta beteendemönster flera gånger per år under Brandskyddslagets fana.

Så inte denna gång. Det sägs ju att var dag har nog av sin egen plåga, och nog kan det räcka och bli över just nu. Det är verkligen tillräckligt med bekymmer nu, med exempelvis (och utan inbördes rangordning), höstmörker, Corona, Brexit, Trump/Biden, och en hel del ensamhet.
Jag har faktiskt inte fog för att gnälla – för jag är inte direkt drabbad av mer än höstrusket och den kassa vintern, och är utöver det bara lite lappsjuk. Egentligen är jag faktiskt oerhört lyckligt lottad.

Det slog mig häromdagen när det kom över mig att just jag (och även min bror) har framförallt tre fantastiska människor att tacka för vår existens.

Normalt sett tror jag det flesta är på det klara med att man har två självklara kandidater.
Mamma och pappa. Det är även mina två förstanamn på listan, men sen kommer en lite mer ovanlig variant, och det är en högoddsare för de flesta.

Min svärmor.
Detta är precis lika märkligt som det låter. Min fru och jag har vuxit upp 50 mil ifrån varandra och träffades först i vuxen ålder. När jag sedan träffade min fru Anettes föräldrar för första gången så kom vi till den obligatoriska bakgrundsintervjun (alltid lika kul):

– Vem är han?
– Varifrån är han?
men framförallt:
Kan man lita på´n?

Det visade sig att min mors rötter satt i asfalten i centrala Motala, precis som de gjorde för svärmor, liksom att de delade namnet på gatan de båda växte upp på, och sedan även numret på huset.
Jag fick sedan frågor om mammas syskons namn, men sen – uppstod det liksom en konstpaus – kanske tio sekunder max – men det kändes märkligt länge, och sedan kom detta:

Då har jag räddat din mamma från att drunkna är hon var liten!

Man kan säga att min värld skakade till lite grann. Det är ju inte alla som har sin svärmor att tacka för sin existens, men det har verkligen jag – och även min tvillingbror. Tack Lis-Britt!
Så på detta vis är jag oerhört lyckligt lottad – som överhuvudtaget finns till – och det är vi ju faktiskt alla om man tänker efter.
Vi hade nyss inom företaget en s.k. fokusdag, vilket ofta är en flera timmar lång och oftast relativt smal, men djup ”nördsession”. Häromdagen handlade den om det, just nu, hyggligt aktuella ämnet laddningsbara batterier och brandrisker. Jag ska inte trötta er med detaljerna i ämnet, men tänk i häradet elbilar, elcyklar, lagring av solceller – det är ju i dagarna både intressant och relevant.

Det jag slogs av var att det inom företaget fanns en imponerande mängd människor som på olika sätt hade djupa kunskaper i detta område, och som de gärna delade med sig av. Ytterligare en grupp fantastiska medmänniskor som jag får gnugga datorskärm med. Tack kollegor!

Runt omkring oss är vi alla helt överlupna med fantastiska människor, som vi just nu inte får krama, träffa, umgås med eller arbeta tillsammans med. Dem ska vi vara tacksamma för, för de kan inte tas för givna i dessa tider. Jag skrev inledningsvis att jag inte är direkt drabbad av Corona, och det är sant såvitt jag vet. Det jag vet är att jag inte haft Corona– en gång. (Jag testade alltså negativt).
Däremot drabbade detta ett hus intill och vi har nu mist en granne. En trevlig man som hette Jonas finns inte längre. Jag kände inte Jonas nära, men han har alltid varit en god granne och en trevlig man att språka med över häcken. De sista åren var detta allt svårare att göra, eftersom Jonas ord alltid inte ville lyda hans tankar, men han var alltid artig och trevlig ändå. Nu är det sorgligt nog slutspråkat över häcken.

När jag läser hans vänners eftermäle inser jag att jag har gått miste om en fascinerande bekantskap. Det är för sent att ändra på, men jag kan vara tacksam för att vi hade en häck ihop, och så kan jag försöka se till att uppskatta alla mina andra vänner, släktingar, bekanta och arbetskamrater – och säga det – högt (om jag törs).
Tack Jonas – det finns säkert en kvarn till att renovera där du är nu.

Rubriken då?
Jo, jag har faktiskt ytterligare en fantastisk kvinna att tacka för glimten i mitt öga (utöver de redan nämnda tre). Hon heter Ulla.
Det förhåller sig nämligen så att jag lyckades att råka ut för en olycka när jag var 4 år gammal.
Jag miste synen på ena ögat , eller snarare, jag miste hela ögat. Sedan dess är jag alltså en av många ”reservdelsmänniskor”, dvs jag har en ögonprotes. Säg nu inte emaljöga om sådana ”ögon”, för de har visst inte funnits på typ hundra år. Mitt är av plast, och det är ett stillebenporträtt av sin granne.
Vart femte år målar Ulla av mitt friska öga så att jag ser ut att ha två riktiga ögon.
Hon är verkligen fantastiskt skicklig, och utan henne skulle jag med tiden inte se så bra ut.
Nu blir ju plastytan ändå repig och matt med tiden, och då behöver den poleras. Då skickar man skojigt nog protesen med posten (!) och får den tillbaka igen med vändande post. Jag fick min julklapp tidigt, i förra veckan, och har därmed fått tillbaka glimten i ögat.
Tack Ulla, jag och alla dina andra kunder har dig verkligen att tacka!
Därför – se dig omkring och gläd dina omgivande fantastiska personer med ett vänligt ord.
Gör det snart.
Nu är det ju trots allt även nära till julledigt.
Håll i, ha lagom tråkigt, håll ut, håll avstånd, och när tillfälle ges – njut!
God Jul på er allihop!
Ta hand om er – och behåll glimten i ögat!
/Classe

P.S.
Nej – man går inte utan, eller med svart lapp under tiden. När ordinarie ”plastöga” är på service så tar man helt sonika och använder den föregående modellen (som man sparat).
D.S.