Välj en sida

Den här våren var inte som andra, men just detta har väl inte undgått någon. Jag blir bara lite matt av att det plötsligt inte händer något annat i hela världen i media. Corona, Corona, Corona.

Sådär – det var det. Vi lämnar för dagen just den pandemin, på samma sätt som det sägs att en av mina husgudar Astrid Lindgren sägs ha gjort i telefon med sina systrar. Enligt ryktet påbörjades samtalen alltid med: ”-Döden, döden, döden”. Då hade det allvarligaste samtalsämnet redan fått sitt, och man kunde gå vidare till andra saker.

Precis så känner jag idag. En möjligen omogen och oansvarig del av mig revolterar nämligen vildsint, och påpekar allt högljuddare att mycket faktiskt går vidare, och att det i sig inte kan vara bara dåligt.

Det är tydligen motståndsrörelsen i mitt hjärta som – oavsett världsläge – vill göra gällande att det finns ett liv som ska levas, och det med så stora och så yviga rörelser som situationen faktiskt tillåter.

Det förringar på intet sätt allt slitet i samhället och inom vården, eller att vi plötsligt som nation är paria i reseavseende, eller det faktum att väldigt många lider och har det tungt på all möjliga olika vis. Allt på grund av denna helt nya och svåra situation.

Men samtidigt…
Tänk vad skönt det är, att vi som människor på något underligt har välsignats med just en sådan inneboende urkraft.
En kraft som bara blir mer engagerad ju mer mörkret faller. Hur detta sedan tar sig uttryck är nog väldigt personligt, men ett bevis på att den kraften har i alla fall jag sett. Typiskt nog under några av mina ledsammaste stunder i livet. Begravningar är ju helt enkelt i stort sett bara kassa.
Nödvändiga, viktiga och oftast mycket sorgliga – javisst – och kassa.
Och ändå – mitt i all sorg och saknad – så händer något efter själva akten.
När kaffet kommer på bordet, och då de vackra talen har avhållits och smörgåstårtan landat.

Då…
Då börjar livet skymta fram igen. Samtalen kommer igång och ett och annat skratt börjar höras. Ljudnivån och skrattfrekvensen ökar, och själva livsglädjens hjul börjar så sakteliga men envist att rulla igång igen.
Detta tål att upprepas, och så tänker tydligen min inre motståndsrörelse nu också, för nu jag känner ett spirande hopp. Det klistras upp affischer på insidan av mina ögonlock om kvällarna, med bilder av sommar, sol och bad, ösregn på campingplatser och de obligatoriska för stora flintastekarna på de för små grillarna.
Det delas ut flygblad inom mig om en och annan sommardag med älskade vänner och släktingar och till och med om någon ”normal” arbetsdag tillsammans med arbetskamraterna – på behörigt avstånd naturligtvis.
Jag tänker haka på denna kampanj.

Så här års är det ju också i detta forum traditionsenligt på sin plats med en liten påminnelse om tidigare somrars gissel – sommarbränderna.
Kan vi enas om att i år försöka att inte alls vara orsak till, eller ens bidra till, nerbrunna hus, sommarstugor och skogsbränder p.g.a.. kastade fimpar, dåligt släckta grillar, engångsgrillar på brännbara underlag, bensin istället för tändvätska och ogenomtänkt eldning i stark motvind?
Det finns ju faktiskt tillräckligt mycket annat som är besvärligt just nu, och det finns såvitt känt i skrivande – och läsande – stund endast två nyckelpersoner som har makten att påverka detta – och mycket annat i våra liv.

Du och jag. I år igen.

Jag gör nu ett allmänt utrop och kallar härmed in alla våra inre motståndsrörelser under fanorna, för att dra ut i strid mot det eländiga missmodet, och leva ut sommaren och livet.
Missa inte ett tillfälle att flina motgången vi upplever just nu rakt i ansiktet – med att leva.
Vi ska kämpa för att det enda som bränns ut i sommar är foton i starkt motljus och grillkolen efter maten. Jag bor ju Karlstad så soundtracket är väl givet.

Ut och njut! Ta ut svängarna så långt det bara går – inom de av Folkhälsomyndigheten givna förutsättningarna. 😊

/Classe