I dessa hektiska dagar, med coronavirus, snöfria sportlov och bara vanligt svenssonliv så har jag kommit att reflektera över det s.k. ekorrhjulet. Det kan ha att göra med en liten 50-årskris, eftersom just inträdet till kapitel två i livets bok, skedde förra året. Jag har förstått av andra att man nog ska ha en sådan kris innan man fyller, men, jag fattar ibland lite trögt, jag är ofta lite försenad av mig, och jag kan på goda grunder anklagas för att i somligt prokrastinera som en del av min livsstil.
Jag är inte särskilt stolt över detta, men i en del avseenden är det kanske en del av en undermedveten överlevnadsstrategi. Vem vet?
Detta med att skjuta upp, eller helst helt skippa 50-årsångesten, det är jag i alla fall lite nöjd med.
Där i maj 2019, kraxade några olyckskorpar glatt ”Välkommen till döhalvan!”, då jag numera existerat i ett halvsekel, med marginal.
Nåja.
Så länge man faktiskt levde igår och har vaknat till en ny dag idag, så är man väl alltid ett steg närmare sista sidan i boken. Viktigare då är att leva idag, kanske inte som om varje, eller ens just denna dag vore den sista, men lite åt det hållet. Då kommer just ekorrhjulet in i filosoferandet – där på cykelturen till och från jobbet.
5 km och 21 höjdmeter enkel väg, är inte något att yvas över direkt, och det ger inte heller utrymme för extremt djupa funderingar. Men det är ändå tid som jag inte glor på min, inte fullt så smarta, telefon. Och JA, jag har en åldersadekvat cykelhjälm, fungerade reflexer, ringklocka och lyse på cykeln, tackar som frågar!
En väninna till mig hade för många år sedan oturen att inte ha hjälmen på sig just den dagen då tröjärmen från pakethållaren for in i bakhjulet. Detta skedde inte fort, i blygsamma ca 12 km/h eller så. Men med ett års sjukskrivning med huvudvärk, extrem ljuskänslighet, ingen tv och fördragna gardiner, som konsekvens. Hon är OK nu som väl är, och jag har som följd en finfin hjälm på mig när jag cyklar – för det är viktigt – visade det sig.
Cyklar du också? Och i all synnerhet, har du elcykel eller elsparkcykel? Då är frågan mer akut, för elcyklisterna verkar ha mest bråttom av alla och då är det än mer viktigt med hjälm.
Under cykelturerna så kan jag också spana på mina omgivningar. Jag kan stundom konstatera att många (killar) faktiskt kan göra två saker samtidigt – under förutsättning att den andra är att kika i mobilen medan de cyklar, går eller kör bil (!). Att tjejer redan kan allt det där från förskoleåldern är tydligen ”sen gammalt”.
Hur det än är med det så måste det, inom båda grupperna, ändå vara bra många både intressanta och kloka tankar som inte tänks? För hur skulle det gå till när man med halva hjärnan har, liksom krupit in, i en annan värld än den som finns på riktigt. Därför undrar jag, som rubriken säger, om det som händer i telefonen är viktigt – på riktigt – eller om cyklisterna bara har bråttom på låtsas.
Ibland lurar jag mig själv att stressa med att tillfredsställa min egen, eller andras, uppfattning om vad som är bråttom och därmed viktigt.
Byggbranschen har som många andra delar av arbetslivet inmutat en stor arena för just detta – att tillskriva en oerhört stor vikt till saker som kanske inte ens är bråttom.
Mer än en gång har jag fått veta att, ”detta måste till varje pris bli klart denna vecka, för att vi ska in med ett bygglov”. Helgarbetet och omplaneringarna som bäddar för att uppfylla denna önskan kröns sedan många gånger av att man veckan efter ”ändrat sig” och att det inte blev något alls.
Till och med vårsolen har bråttom i år, men den kan jag i så fall fördra.
Därför avser jag nu, så här på min andra halvlek, att skjuta upp ännu fler saker som inte är viktiga på riktigt. De kan vara riktigt mariga att se och det blir säkert inte lätt…
Ha nu en skön vår och skynda på, med att hinna med att ta det lugnt också och göra det riktigt bra.
/Classe